Svenska telekomföretaget Ericsson är en totalitär diktatur

Jag ringer N.N. på Ericsson och gör upp om att träffas för en intervju. Glömmer fråga efter hans epost, så jag ringer upp igen och ber att få tala med hans sekreterare -- för att inte störa N.N. i onödan.

Det var ett misstag. Hon visar sig vara en politruk.

"Gäller det en intervju, eller? Sådant där måste gå via pressavdelningen. Kan du inte våra regler?"

Jag tiger en stund och många tankar far genom mitt huvud. Helvete! Jag har ju faktiskt blivit varnad för Ericsson och för detta.

Nu är frågan inte längre om jag ska få epostadressen. Frågan är om jag ska få någon intervju överhuvudtaget. Och får jag intervjun kommer den att övervakas av politruker.

Det värsta är att jag själv varit med om detta tidigare. Som journalistpraktikant intervjuade jag en Ericssoningenjör utan att propagandabyrån kopplades in. Han berättade några år senare för mig om ljungelden som drabbade honom när han råkade nämna intervjun för sin chef. Han hade varit rädd att förlora inte livet men väl jobbet. Fråga inte mig om det var en välgrundad rädsla. För honom hade det varit verklighet.

Jag intervjuade också en Ericssonhöjdare för 1,5 år sedan. Den gången gick allt enligt protokollet. Frågorna skickades in i förväg. En politruk övervakade intervjun. Hon (är alla Ericssons politruker kvinnor?) lade sig och bestämde vad som kunde sägas och inte. Efter intervjun kommunicerade jag med henne. Det var hon som godkände citat och som hade åsikter om texten.

Men denna min erfarenhet är idag som bortblåst när jag idag ringer upp en ny Ericssonhöjdare för intervju. Jag når honom per telefon i Zagreb. Han säger glatt och omedelbart "ja" och att det ska gå att ordna före. Stämningen är smidig. Det ligger inga problem i luften

Det som skrämmer mig mest i efterhand politrukens omedelbara och självklara reflex. För henne är det ointressant att N.N. är hennes chef och dessutom en chef högt upp i nomenklaturan.

Hon agerar under en annan befälsordning. Den är politisk och den smäller högre.

Jag fortsätter att tiga. Politruken är lika tyst. Laddningen i hennes fråga stiger för var tiondelssekund som passerar. Kan jag inte deras regler? Är jag bara grön eller försöker jag tricksa mig runt dem? Har jag lärt mig läxan nu? Eller ska hon slå mig på fingrarna igen?

Det blir jag som bryter tystnaden och bekräftar hennes maktposition. "Nej, jag kan inte era ordningsregler", säger jag.

"Men det är N.N. jag ska ta detta med förstås. Vad var det du hette? Och det var Elektroniktidningen du jobbade på?"

Det finns bara ett mål som styr mitt agerande i detta läge. Och det är att maximera mina chanser att få en intervju med N.N. Jag är sålunda medgörlig. Jag ger henne de uppgifter hon vill ha.